Vilka var Imam Mahdis (Gphf) fyra ombud?

Tidens Imam (må Gud påskynda hans framträdande) var i kontakt med folket via fyra personer som agerade som hans ombud under den lilla fördoldhetsperioden, som började år 260 AH (874 e.Kr.) och slutade år 329 AH (941 e.Kr.).

Under den lilla fördoldhetsperioden förmedlade de fyra specifika ambassadörerna och ombuden brev och signerade skrivelser från Imam Mahdi (Gphf) till folket och de själva hade möjlighet att besöka honom.

Den tolfte Imamens ombud hade en sådan hög rang på grund av sina dygder och sin storhet, att de hade valts ut av Tidens Imam (Gphf), och vissa av dem av Imam Hadi (frid vare med honom) och Imam Askari (fvmh), som deras medlare.

Den tolfte Imamens förste ombud

Imam Mahdis (Gphf) första särskilda ombud var Abu Amr Uthman ibn Said Amri. Han hette ”Uthman ibn Said”, hans tillnamn var ”Abu Amr” och hans titlar var ”Amri”, ”Samman”, ”Asadi” och ”Askari”. Anledningen till att han fick titeln ”Samman” var att han sålde olja, för att dölja sin huvudsakliga uppgift och skydda sig från regeringens ondska.

Shiamuslimerna skickade brev till honom, och han placerade dem i fårskinn och liknande, som han använde som oljebehållare så att ingen skulle lägga märke till dem. Sedan skickade han dem till Imamen.

Han tillhörde den tionde och elfte Imamens betrodda följeslagare, kompanjoner och studenter. Han var en högt aktad och pålitlig man som från elva års ålder stod Imam Hadi (fvmh) till tjänst och lärde sig rättsvetenskap, hadithvetenskap och islamiska läror och var därmed en av Imamens utbildade lärjungar.

Kanske var en av orsakerna till att han närvarade hos de två Imamerna innan Imam Mahdi (Gphf) att ingen skulle tvivla på hans värdighet och storhet, och att alla enkelt skulle acceptera hans representation å Imam Mahdis (Gphf) vägnar.

Det har återberättats från Ahmad ibn Ishaq: ”Jag frågade Mästaren Hadi (fvmh): ”Vem ska vi göra affärer med? Från vem ska vi lära oss saker? Vems uttalande ska vi acceptera?” Imamen sa då: ”Amri är pålitlig enligt mig; det han levererar till dig från mig levererar han definitivt från mig, och det han återberättar från mig till dig återberättar han definitivt från mig. Lyssna på och lyd hans ord, eftersom han är pålitlig och trovärdig.””

Kort före hans ärade liv hade passerat utsåg han sin son Muhammad ibn Uthman som särskilt ombud, på Imam Mahdis (Gphf) befallning. Dock hade Imam Askari (fvmh) innan detta utnämnt Uthman ibn Saids son, som var en pålitlig och trovärdig person, som ombud för sin son, Imam Mahdi (Gphf).

Tidens Imams (Gphf) andra ombud

Muhammad ibn Uthman var Tidens Imams (Gphf) andra ombud bland ”de fyra ombuden” (al-nawwab al-arba’ah) och det första ombudets son. Han hade under sin fars livstid introducerats av Imam Askari (fvmh) som den dolde Imamens ombud; på sådant vis att när en grupp shiamuslimer från Jemen hedrades av hans närvaro i staden Samarra, bad han att Uthman ibn Said skulle komma till hans hus och sedan klargjorde Imamen hans representation och trovärdighet. Han sade vidare: ”Bevittna att Uthman ibn Said Amri är mitt ombud och att hans son Muhammad ibn Uthman är min sons, er Mahdis, ombud.”

Vid tiden för sin bortgång överlämnade Uthman ibn Said representationen till sin son ”Muhammad” på order av Imam Mahdi (Gphf). Dessutom har mästaren Tidens Förmyndare (Gphf) själv klargjort hans representation i signerade skrivelser.

I en signerad skrivelse sa Imamen såhär: ”Vi tillhör Gud och vi återvänder till Honom. Vi underkastar oss Guds bud och vi är nöjda med Guds beslut. Din far levde lyckligt och lämnade denna värld väl. Må Gud förbarma sig över honom och ansluta honom till Sina förmyndare och beskyddare, då han alltid strävade på deras väg och gjorde många ansträngningar för saker som förde honom närmare Gud. Må Gud den Upphöjde ära och hylla honom, och förlåta hans misstag.”

I en annan del av den ädla signerade skrivelsen sa han: ”Det var hans (Uthmans) fullständiga lycka att Gud skänkte honom ett barn som du (Muhammad) som ska vara hans efterträdare och resa sig på Hans befallning.”

I en annan signerad skrivelse sa han: ”…Och när det gäller Muhammad ibn Uthman Amri, må då Gud vara nöjd och tillfredsställd med honom och hans far, ty han är för mig pålitlig och hans skrivelser är mina skrivelser.”

Trots de invändningar som gjordes mot honom av falska pretendenter gällande representation, och trots de påtryckningar som utövades av den tidens regenter och kalifer, kunde Muhammad ibn Uthman på ett lämpligt sätt bevara positionen av att representera Tidens Förmyndare (Gphf) för de uppgifter som tilldelats honom, och han tillät inte extremister attrahera shiamuslimerna till sig själva med hjälp av sina falska knep och få hans representation att svaja. Av denna anledning drabbades aldrig Imamernas (fvmd) anhängare av tvivel och osäkerhet gällande hans representation och trovärdighet.

Det andra ombudet tillbringade större delen av sitt liv i att representera Tidens Imam (Gphf) och var Imamens ombud och länken mellan Imamen och shiamuslimerna i cirka fyrtio år. Av just denna anledning lyckades han fråga Imam Mahdi (Gphf) mer om problem och rättsliga, teologiska och sociala frågor och förmedla svaren till folket.

Abu Jafar Muhammad ibn Uthman gick bort år 305 AH (917 e.Kr.) i slutet av Jumada al-Ula, enligt den kända åsikten. Hans grav ligger bredvid hans mors grav, på vägen till Kufa och i ett område där hans hus låg. Detta område ligger i västra Bagdad.

Muhammeds familjs Qaims (Gphf) tredje ombud

Det tredje speciella ombudet bland Imam Mahdis (Gphf) fyra ombud var den shiamuslimske iranske hadithåterberättaren, rättslärde och teologen Hussein ibn Ruh Nowbakhti. Han hade en särskild berömmelse bland shiiterna i Bagdad och var en av Muhammad ibn Uthman Amris betrodda och pålitliga personer.

Han var länken mellan Tidens Imam (Gphf) och shiiterna i form av Imamens ombud mellan åren 305-326 AH (917-937 e.Kr.). Trots att Hussein ibn Ruh hade många dygder, är han mest berömd och ansedd för sin representation.

Muhammad ibn Uthman utsåg honom som en länk mellan sig själv och sina andra ombud i Bagdad. Han hade mycket inflytande i det abbasidiska hovet under det andra ombudets livstid, och fick ekonomiskt stöd från vissa av regeringens myndigheter.

Två eller tre år före sin bortgång banade det andra ombudet vägen för Hussein ibn Ruh Nowbakhtis representation å Tidens Imams (Gphf) vägnar genom att hänvisa vissa shiiter till honom, som man levererade egendomar tillhörande Imamens andel och annat till. Han betonade för de som drabbades av tvivel och osäkerhet att denna order hade utfärdats av Imamen (fvmh).

Han betonade starkt utnämningen av Hussein ibn Ruh som sin efterträdare. Ibland nämnde han denna angelägenhet individuellt och ibland bland uppriktiga shiiter och sina ombud. Denna betoning berodde på det faktum att ingen text hade utfärdats av Imamerna (fvmd) som indikerade på Hussein ibn Ruhs tillförlitlighet, trovärdighet och representation. Å andra sidan fanns det bland ombuden i Bagdad de som Muhammad ibn Uthman till synes hade mer kontakt med; därmed trodde inte shiiternas vanliga folk och experter att Hussein ibn Ruh skulle väljas som hans efterträdare. Av denna anledning tog det andra ombudet varje tillfälle i akt för att berätta om hans representation å Tidens Imams (Gphf) vägnar för att eliminera deras tvivel och osäkerhet.

Efter Abu Jafar Amris bortgång och hans testamente om att installera Hussein ibn Ruh som den dolde Imamens tredje ombud, kom Abu al-Qasim Hussein ibn Ruh till ”Dar al-Niyabah”[1] (Bagdad), och de shiitiska stormännen samlades då kring honom.

Genom att samarbeta med ombuden i Bagdad och andra regioner började Hussein ibn Ruh sitt arbete som representant för Tidens Imam (Gphf), och kunde åtnjuta en hög position bland vänner och fiender med hjälp av en förnuftig och logisk metod.

Hadither indikerar på att Hussein ibn Ruhs position som den tolfte Imamens ombud, var offentlig bland Ahl al-Bayts (fvmd) anhängare – till skillnad från det första och andra ombudet. Av just denna anledning bestämde sig vissa av imamiternas vanliga folk för att ignorera ombuden i sina områden och ta kontakt med honom själv direkt. Men gradvis förändrades situationen i samband med förändringar i regeringsapparaten och att vissa av hans anhängare fördrevs; och på sådant vis att han tillbringade en del av slutet av sitt liv i fängelse.

Bland de viktigaste händelserna under Hussein ibn Ruhs tid som ombud var Abu Jafar Muhammad ibn Ali Shalmaghanis (känd som Ibn Abi Azaqir) separation från den shiitiska skolan och att han förklarades vara icke-muslim av det speciella ombudet.

Hussein ibn Ruh lämnade världen år 326 AH (938 e.Kr.). Även om det inte finns några meningsskillnader gällande året för hans bortgång, finns det oenighet gällande hans begravningsplats. Hans grav ligger i Bagdad, men det är inte tydligt om det är i den västra delen eller den östra delen.

Tidens Förmyndares (Gphf) fjärde ombud

Abu al-Hasan Ali ibn Muhammad Samari var mästaren Tidens Förmyndares (Gphf) fjärde och sista särskilda ombud. Efter Hussein ibn Ruhs bortgång utsågs han till ombud och han innehade positionen i tre år.

Samari kom från en troende shiamuslimsk familj, som var välkänd för sina tjänster till ”Den imamitiska organisationen”, och just denna familjebakgrund hans gav upphov till att han inte möttes av speciellt motstånd gällande representationen.

Samari hade inte mycket svängrum för aktiviteter. Av just denna anledning – likt tidigare ombud – kunde han inte genomföra omfattande aktiviteter och göra avsevärda förändringar i sina och sina representanters kontakter. Men shiiternas övertygelse om hans storhet och trovärdighet var som för de andra ombuden, och han var accepterad av alla shiiter.

Sex dagar innan han lämnade världen utfärdades en signerad skrivelse från den tolfte Imamen, i vilken Auktoritetsinnehavaren (fvmh) hade förutsett det fjärde ombudets bortgång och även konstaterat tidpunkten för hans bortgång. Texten i denna ädla skrivelse visar på slutet på den lilla fördoldheten, upphörandet av den särskilda representationen och början på den stora fördoldheten och den generella representationen. Denna signerade skrivelse har nämnts i många hadithböcker med få skillnader. Denna tragiska händelse ägde rum år 329 AH (940 e.Kr.) och Samari begravdes i Bagdad.

Några av ombudens viktigaste uppgifter, vilka Imam Mahdi (Gphf) tilldelade dem

Från haditherna som återberättats av de speciella ombuden, och från de signerade skrivelserna som utfärdats av Tidens Imam (Gphf) och nått dem, blir det tydligt att ombuden hade en tvåsidig plikt:

Å ena sidan hemlighöll de Imamens namn och bostadsort, inte bara för fienderna utan också för shiiterna, och de lärde sina egna ombud att inte nämna Imamens namn. På detta vis kunde de skydda anhängarna från abbasidernas farligheter.

Å andra sidan var det nödvändigt för dem att bevisa Imamens (fvmh) välsignade existens för de betrodda supportrarna, så att inte vilseledningens front skulle kunna skapa några tvivel bland dem.

I olika situationer berättade de för pålitliga människor att de hade sett Imamen, och de påmindes om vilka platser han brukade befinna sig på så att damm av tvivel skulle rensas från deras hjärtan.

Ombudens verksamhet syftade till att skydda den imamitiska gruppen från konflikter. För att uppnå detta mål förmedlade de den samling av uttalanden från Profeten och Imamerna (fvmd) som indikerar på att det totala antalet Imamer slutar med tolv och att den sista av dem kommer att vara dold. I denna fas uppnådde ombuden iögonfallande framgångar och de kunde minska antalet förgreningar som uppstått i den shiitiska skolan och slutligen minimera deras antal.

Utöver att de speciella ombuden besvarade shiiternas rättsliga frågor, svarade de även på deras intellektuella och ideologiska problemformuleringar.

Källa: mizanonline.com

[1] Ombudens bas (Dar al-Niyabah) var tidigare i Samarra, men av olika anledningar flyttades basen till Bagdad efter att den lilla fördoldhetsperioden hade börjat.